Sophia

Såhär när solen och våren tittar fram har jag lätta att bli lite poetisk. Samma sak vad gäller hösten. jag vet inte riktigt varför dessa årstider får mina hjärnceller lite extra fnittriga. Även om jag skriver mycket själv, och jag ska visa det för er sen, när jag är redo för den releasen... Så finns det vissa skribenter, poeter, etc som jag ser mycket upp till. Vissa nutid, andra dåtida. En av mina absoluta favoritdikter är skriven av Karin Boye.

 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.


Jag fullkomligt älskar det andra stycket. Hur vackert???