Naket (Just swedish)
"En tid i fullkomlig svält ger inte mycket tid eller energi över till någonting alls, förutom att just bara överleva. Reptilhjärnans väldigt basala signaler är det som styr dig.
Även om jag själv kunde uppleva de som oerhört frustrerande att inte kunna sova om nätterna, eftersom min hjärna ständigt skickade ut desperata signaler till min redan utmattade kropp att "Vi måste ut, vi måste ut och jaga föda, du har inte tid att sova", så kunde jag inte sluta. Det blev min drog. Mitt missbruk. Vare sig en kropp eller en hjärna fungerar och de mest naturliga ting och företeelser ter sig oöverkoliga och frambringer en enorm ångest. Det kunde röra sig om ett så simpelt val som om jag skulle ta den marinblå eller den svarta resväskan.
En kropp och ett liv som tas ur en svält ställs helt på ända. Självklart är det helt och hållet nödvändigt, till och med LIVSnödvändigt. För även om reptilhjärnan hjälper dig att överleva för stunden, kan varken dinosauriernas födojakt eller korpens ständigt prövande av sina vingar få en svältande person att överleva för alltid. Än mindre leva. Att besitta svar på den gigantiskt stora, ständigt omdiskuterande "Livets Gåta", skillnaden mellan att bara överleva och att faktiskt, enligt regelbokens alla undantag, sätta guldkant på något vi alla föds med, "existensen", och göra det till det där extra lilla speciella, att leva.
Nog om det kroppsliga för nu, men det jag ville komma till var att en kropp i svält varken har tid, ork eller lust att fundera över orsaker. Ting bara är. Liv bara existerar. En kropp som tas ur svält, mellan ångestvallningar och motivationsminutrar får plötsligt tid, ork och lust att fundera. Vilket vägskäl svängde jag österut när jag borde valt den västra sidan? Helt enkelt, hur hamnade jag här? Är min prestationsångest boven i dramat? Viljan att alltid vara snäppet bättre än... ja vem då? Om man går genom livet som i en ständig tävlan, var är då prispallen. Vad är priset, och hur många uppoffringar är priset värt? Ständig ångest att inte räcka till, har präglat varje steg jag tagit, varje gurka jag skurit och minsta stavelse min mun har format. Frågorna finner just nu inga konkreta svar, och kanske är det inte svaret som är det viktiga i kråksången, utan endast att vi reflekterar. Att vi då och då rannsakar oss själva." - Sophia 17 september 2013