Sophia

Jag har inte bloggat på ett tag. Förklaringen är enkel och samtidigt så svår. Orsaken är att jag lagts in på Slutenvården/HDV/Heldygnsvården för min Anorexi. Hemskt hemskt hemskt är det enda jag kan få fram. Men förmodligen är det sjukdomen som säger det till mig. Jag har gått igenom tusentals faser redan. Den totala utmattningen, den stora paniken, den packade väskan (japp jag stod i dörren och var påväg ut när min behandlare stannade mig) Den största skräckmåltiden som började, slutade och fortsatte med tårar och en Sophia som stod instängd i ett ätlab med två behandlare, en tallrik och den där stora skräcken. Att det kan gå så långt att min behandlare fick ta tag i mig och hindra mig från att springa ut i ren och skär panik är något som inte går att förklara. Det går inte att förklara med andra bättre ord än att alla känslor bara bestämde sig för att komma ut samtidigt. Efter månader av total känslomässig likgiltighet skapades ett grönbete och allt bara rusade och forsade ut.

 

Inga permissioner, knappt frisk luft, toaletter med öppen dörr och sömntabletter. Jag måste bara intala mig själv att det blir bättre.